Jag sitter i min säng och skriver. Raining in New York spelas i bakgrunden. Plötsligt så kittlar det i näsan, den välbekanta känslan av att vilja nysa infinner sig. Men jag nyser inte. Ögonen tårades istället och jag ser ut genom mitt fönster. Det är underbart väder. Det kommer bli en underbar sommar. Jag ser ner på min periskofärgade tunika och där en röd droppe. Plötsligt faller en till. Jag springer till toan. Den röda färgen mot den vita vasken i badrummet utgjorde en fin kontrast. Solljuset speglades sig i vasken. Dropp, dropp. Det fortsätter. Jag står stilla och ser ner i vasken, lyssnar till det iskalla vattnet som rinner. Som spolar bort den röda, vackra färgen. Droppandet var varmt. Jag stoppar det med en mjuk bomullstuss. Min fina tunika har två droppar med blod. Jag tog av mig den och tvättade bort den röda, vackra färgen. Så nu är det borta, inte ett spår kvar. Bara jag som sitter i min säng med en bomullstuss, lyssnandes till Oh Laura.

Är det emo att tycka att blod är vackert? Själva färgen? Eller är det konstnärligt? Att kunna se det vackra i det hemska?

Det har slutat nu. Jag kan ta ut tussen. Den är lite röd. Ner med den i soptunnan. Inget ett spår kvar nu. Ingen vet egentligen. Bara jag.