Forget what we're told before we get to old.

Här sitter jag i Bovens soffa och ser på henne medan hon sminkar sig. Believe it or not, vi har samma puder eller bronzer och vi är liksom inte alls samma hudton! I bakgrunden spelas Snow Patrol vilket tar oss tillbaka till allt roligt vi gjorde förra sommaren. Nu är jag mätt och glad, breakfest together är verkligen vår grej. Även om det inte alltid blir pannkakor, mwihi! Jag pallar inte drama. Jag ser på Boven, så himla fin.

Utanför huset som vi bodde i fanns det en man som alltid gick ut med sin lilla majkenhund, men han gick så underligt. Först gick han utanför tomten sedan var inne på tomten, till slut så kikade han in i vårt hus genom fönstret. Det var läskigt, fick mig att tänka på Säterrymlingen. Jag antar att det är så ens undermedvetnas sätt att uttrycka sig. Men i alla fall så varnade någon mig för mannen och en dag så möttes våra ögon och jag gick ut för att prata ut med honom. När vi väl pratat så tog han mig till hans ställe, Det visade sig vara ett hotell, typ Hilton. När jag gick in så såg jag Louise Andersson i lobbyn, hon satte sig tillrätta i en soffa med en massa böcker. Enligt mannen skulle någon hjälpa henne med matten. Hon var jättedressed up för att plugga men enligt mig är hon alltid så fancy. Nästa gång jag tittar upp mot mannen så är det Mats Andersson. Han tar in mig ett jättestort rum och säger åt mig att utforska hotellet. Jag står i rummet och tittar på en stor blomväxt framför mig, den är på tippen att blomma ut. Jag ser mot höger och där står en massa elgitarrer och basar uppradade. Jag går fram och känner på dem, de är så fina och lena. Mats säger åt mig att ta vilken jag vill och att jag fick behålla den! Men jag har ingen nytta utav en fiskett? Jag kan inte spela. Helt plötsligt står Anton bredvid mig, glad munter och svartklädd. Jag ber honom spela något för mig. RIIIING!!!! Klockan är sju. När jag tar på mig Shans tröja och torkar bort sömnen från ögonen så knackar pappa på dörren. Det är dags att lämna honom. Hej då, pappa.