Förälskad.

Mina ögonlock blir bara tyngre för varje minut som går. Jag gör mitt bästa och sätter ett leende på läpparna, gömmer mig bakom min vanliga fasad. Det kommer snart inte gå, snart kommer det bristna nånstans. Det kanske det redan har gjort. Det är kanske meningen att det skulle sluta såhär, det kanske ska ta slut nu? Men jag vill inte. Varje gång jag ser dig så vill jag bara kyssa dig. Jag vill vara den som får dig att le, den som du tänker på och saknar. Den som, ja betyder något väldigt speciellt. Du säger att tjejer är komplicerade men jag väljer det att se det som att de flesta tjejer är samhällets psykologer eller något. Det är vi som måste prata och analysera vad vi gör, ni kan komma till oss och vi bör kunna komma till er med. Men rädslan spelar så stor roll, det är som ett elakt monster som lurar i hörnet. Som någon som utpressar en "säg inte det för då är det slut". Jag vill inte tippa runt på tå. Tröttnar på det. Jag säger det till dig så ofta jag kan men jag säger det igen, jag tycker om dig precis som du är men ibland önskar jag att du förstod. Jag beundrar din intelligens och din förståelse för människor men ibland verkar det bara som den försvinner ibland och kvar blir du. Jag brukar alltid vara försiktig med vem jag gillar och låter mig inte helt falla för någon bara för att.. Men detta är annorlunda för jag tror inte du förstår någonstans hur mycket du betyder för mig och du kommer alltid att vara speciell. Även om jag inte betyder lika mycket för dig som du gör för mig. Jag är inte naiv, jag vet att det inte kommer vara för alltid. Det gör inget. Vissa kanske ser mig som cynisk när jag säger så men jag är bara jag och det är såhär jag är. Om en livstid när det inte längre är du och jag så hoppas jag att vi ändå kan vara lika bra vänner som innan. Jag kan knappt förstå hur det någonsin skulle funka men någon gång längre fram kommer allt vara mer tydligt. Vi är lika men ändå väldigt olika. Du är som jag, du vill inte få ditt hjärta krossat och någonting inom mig säger att du inte fallit för mig helt. Men jag vet att du tycker om mig. Jag vill ändå att du ska veta att jag har aldrig gillat någon så pass mycket som jag gillar dig. Det kanske skrämmer dig men det skrämmer mig med. Du har gett mig så mycket och jag är tacksam för varenda minut. Men det är en liten pusselbit som fattas i vår sagohistoria. Jag ska bidra med min del för det finns en förklaring till varför jag är som jag är. Du säger att tjejer är analytiska och allmänt tjejiga, då ska du få höra min historia. Hela historien. Det är ingen ursäkt eller kompensation utan det är något jag aldrig sagt till någon annan. Jag hoppas du har förståelse för det är inte lätt att tänka på. Jag litar på dig med mitt liv, både som vän och det är vi är nu för varandra. Men jag behöver att du öppnar dig med. Jag vill inte gissa. Jag vill bara veta. Även om det är världens minsta grej så vill jag veta ändå. För jag bryr mig. Det är så mycket jag vill säga till dig. Det är så mycket jag vill göra. Men inombords verkar det som det är en evig kamp mot klockan. Allt är redan bestämt och när tidpunkten infaller sig så kommer det göra ont. Men jag väljer att inte tänka på det. Det som händer det ska ske. Det är något vi alla måste genomgå. Oundvikligt. Jag lever med dig i tankarna och nuet. Jag vet att jag inte är perfekt utan långt därifrån men jag skulle aldrig leka med dina känslor. Såra dig. Men jag vill att du markerar det som är okej och fel. Jag har försökt men nu ber jag dig möta mig halvvägs.


Jag tycker inte jag förtjänar något bättre för i mina ögon finns det inget bättre än dig.