A long time ago.

Det är så mycket som händer och så mycket man vill berätta men man hinner inte för man gör nya saker varje dag så till slut blir det bara de där stora händelserna istället för de små vardagssakerna. Tiden flyger förbi så snabbt i synnerhet när man jobbar. Man märker att de man träffar nu är verkligen de som står en allra närmst. Utan er skulle jag inte veta vad jag hade gjort, jag vet att ni alltid är där även när jag är glad och även när jag är ledsen.
Igår efter jobbet träffade jag en gammal vän som jag inte träffat på länge. Vi har inte pratat på år och dagar känns det som. När vi såg varandra utanför Wayne's så storlog vi båda och det klickade direkt. Allt det där som hade hänt innan var som bortblåst. Jag insåg hur lika vi var och hur bra vi passade ihop med varandra. Vi hade samma problem och oändligt mycket gemensamt. Vi skrattade och berättade om hur vi hade det. Vi lever i två olika världar, umgängeskretsar och vi har slagit oss till ro där. Vi vet vilka vi litar på och inte. På fiket träffade vi en annan gammal vän, en vän som man bondade med jättesnabbt men inte umgåtts mycket med. Kanske några fester eller två. Hon ska iväg till Sydamerika. Jag älskar att hon följer sin egen väg och inte är klyschig som de flesta. Det blev lite prat snabbt och ett hej då med "vi måste ses, vi får fixa nåt.". Den samma gamla visan men nu ska det banne mig ske. För man kan inte gå rundor hela sitt liv och förvänta sig att alla andra ska fixa saker. Efter att ha suttit och fnittrat och pratat i en timme, en timme som kändes som en minut. Vi hade så mycket att prata om, tiden räckte inte till. Efter det så lämnade jag dig på knutan och vi ska snart ses igen. Jag vet inte när men vi ska ses igen.