29.11.2008.

Fredagen var seg och slappig. Kramade Amelie hejdå, it was her last day och sen somnade jag vid tioslaget för att vakna upp till en gråtande mamma. Det visade sig att du var borta. Jag pratade med dig två dagar innan och du fick mig att skratta som du alltid får. Jag orkar inte gråta, jag vill inte börja för då kan jag inte sluta. Allt var så plötsligt. När ni åkte iväg så var jag kvar ensam. Jag kände mig som ett övergivet barn i ett gigantiskt varuhus. Vilse. Rastlös, Apatisk.Jag visste inte vad jag skulle göra och när jag väl började göra något glömde jag bort det. En fint minne dök upp, din röst i telefonen återspelades. Jag fick börja om så många gånger. Total sinnesförvirring. Jag ville ha någon nära. Någon som fick mig att tänka på annat. Du svängde förbi, dels för att jag bad dig om det och dels för att du visste att man inte skulle behöva vara ensam. Du satte dig bredvid mig i soffan och la armen om mig. Jag kurade ihop mig och tillsammans såg vi på tv. Jag lyckades tom skratta. Man märker vem ens vänner är. Man märker vilka som ställer upp utan att man behöver fråga. Jag är så glad att jag har er. Jag kunde inte vara kvar i huset. Det gjorde mig galen typ. Jag såg honom överallt. Du bjöd med mig till Teo och väl där så kände jag ett enormt stöd från alla håll. Alla fyra var där för mig. Även den som inte ens visste om det. Jag mådde lite bättre.


Tack. Vad skulle jag gjort utan er?