Ligger här i min säng och tänker på dig. På hur glad jag är som har dig. På hur mycket jag tycker om dig. På hur allt du gör gör mig glad. På dina ögon. Ditt leende. Jag tycker om att lyssna på dig när du berättar om din dag. Jag älskar hur du leker med mina fingrar när du håller mig i handen. När du kramar mig bakifrån. När du drar mig till dig och håller om mig så jag kan höra ditt hjärta. De små gesterna du gör; som att byta till en annan låt, stå utomhus med mig trots att du fryser, låta mig välja vad vi ska se på, de får mig att smälta. När jag tänker "Går det att blir gladare? Mer kär?" så gör du något sånt litet och jag blir bara mer förälskad.



"Tv:n surrade i bakgrunden. Ingen utav oss orkade bry oss om vad som visades.
Jag sneglade ut genom fönstret och såg lyktstolpen lysa upp gatan utanför. Det var mörkt. Nattens kyla trängde sig in i rummet och smekte mina bara ben. Den lilla sommarklänningen som hade varit alldeles för varm att ha på sig innan var nu för kall. Jag förstörde din fina bäddning och kröp ner under överkastet. Du fumlade efter min hand i mörkret. När våra händer sammanflätas får jag rysningar i kroppen, det känns så underbart. Jag lutade mig över dig för att kyssa dig. Våra läppar hann precis mötas, allt annat försvann för en kort sekund, innan vibrationen från mobil drog oss tillbaks till verkligheten.

Jag tog på mig mina skor och öppnade sakta dörren. Det var en underbar kväll, luften var frisk och nattens mörker hade lagt sig som ett täcke över himlen. Min bil stod på gräsmattan, där borta i mörkret. Gräset var fuktigt, jag kunde känna daggen mot mina anklar. Jag öppnade bilen och tog på mig jackan. Trots den fina klara natten var det ändå kyligt, det var inte riktigt sommar ännu. Det var bara vår ännu. Du lade dina armar kring mig och drog mig tätt intill dig. Du frös, jag bad dig att gå in där det var varmt, men din kommentar var ”Jag står gärna här ute och fryser för att få vara med dig.”. Jag log och såg upp mot himmeln, stjärnorna syntes mycket bättre här än i stan. Du visade Karlavagnen och svanen, det var allt du kunde. Det var imponerande. Återigen bad jag dig att gå in igen, men du vägrade.
Jag satte mig i bilen och lekte med lamporna. Du stod bredvid och skakade. Allt jag ville var att gå tillbaka in i huset igen, till värmen. Jag ville inte hem. Men jag var tvungen. Jag var redan sen. Jag kysste dig och log, sen körde jag iväg i mörkret. På väg hem."